Min reflektion efter detta samtal handlar om hur vi som lärare svarar våra elever när de ställer frågor eller hur vi följer upp en fråga vi ställt efter att studenterna svarat oss. Jag märker att jag i min iver att visa mina studenter alla missuppfattningar i ett elevarbete ibland själv svarar på de frågor jag ställer, eller snarare fyller på med de missuppfattningar eller brister som de inte ser eller inte redogör för i diskussionerna. Här vill jag arbeta med tystnader utifrån att jag själv ska hinna reflektera över hur jag vill gå vidare med en diskussionsfråga eller exempelvis ett elevarbete för att vidga studenternas förståelse för hur elever lär. Att på detta sätt arbete med tystnad i den inventerande praktiken (Björklund Bistrup & Samuelsson, 2013) skulle ge mig möjlighet att bättre förstå och reflektera kring det kunnande mina studenter visar.
Ytterligare en reflektion utifrån att mina studenter ofta får didaktiska dilemman att diskutera i mindre grupper gäller hur jag ser till att flertalet studenter får möjlighet att vara med i diskussionen och i redovisningen i stor grupp. Hur motverkar jag att det endast blir ett fåtal studenter som kommer till tals? Här har jag länge arbetat med att de i mindre grupper först diskuterar och sedan ska de i slutet av diskussionen formulera 1-2 saker de vill lyfta i helklass, min tanke är då att alla kommer att känna sig delaktiga även om de inte för gruppens talan. Något jag vill prova är även att arbete med ögonkontakt, vad skulle hända om jag, när jag ber en grupp redovisa sin diskussionspunkt väljer att ta ögonkontakt med någon som inte är gruppens "ledare", vad skulle hända då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar