För ungefär två år sedan ändrade mitt yrkesliv karaktär, jag
började arbeta heltid i lärarutbildningen vid Stockholms universitet. Jag har
tidigare undervisat elever i åk 1-6, de senaste fem åren har jag även arbetat
med vuxenutbildning i matematikdidaktik i olika former. Men sedan två år
undervisar jag enbart lärarstudenter i matematikdidaktik. Det har medfört en
reflektion gällande hur jag kommunicerar med vuxna studenter och i denna blogg
kommer jag att försöka utröna vad det är jag tycker är problematiskt i min
kommunikation med studenterna och vad jag behöver utveckla. Under hösten 2016
har jag haft två kritiska vänner på besök i klassrummet, då de auskulterat hor
mig. Jag har även haft fyra djupa samtal med kolleger gällande mina
reflektioner och funderingar kring kommunikationens betydelse och förändring i
mitt arbete. Jag kommer i bloggen att försöka lyfta 3-4 aspekter jag tycker
varit extra givande och intressanta i dessa diskussioner. Jag ska även att försöka
sätta dessa aspekter i en aktionsforskningskontext (McNiff & Whitehead,2001).
Att jag sökte till denna kurs berodde till stora delar på
att jag ser en brist i mitt sätt att undervisa, att kommunicera med vuxna
studenter skiljer sig i stora delat från att undervisa barn. Det jag
reflekterat över i min undervisning och som jag ville ha hjälp med var att jag
tyckte att jag hade svårt att få djup i de didaktiska diskussionerna med mina
studenter och min första frågeställning gällde hur tydlig jag var i min
kommunikation gällande VAD studenterna skulle diskutera, där ”vadet” motsvarade
ett matematiskt stoff. Utifrån denna frågeställning kommer en kollega och
auskulterar i min klass.
